lördag 29 september 2012

tid för funderingar

 
Igår kväll var ett sånt tillfälle...tid för funderingar.
 
 
 
Jag hade tänt några ljus, tankarna snurrade runt och jag började göra långa listor.
Listor på sånt som jag ska (vill), sånt som jag inte ska (helst inte) och sånt som jag planerar (önskelista 1) för framtiden, och hur jag vill ha det (önskelista 2).
 
Jag kan inte påstå att det var enkelt.
Många av tankarna som jag skrev ner, hamnade på mer än en lista, med lite hänvisningar till den och den där andra listan, bara så jag har koll.
Det gillar jag ju. Att ha koll alltså.
 
Jag sparade listorna på datorn till slut. Plus att jag skrev (datum) när de här funderingarna dök upp. Kanske ska (borde) jag kolla hur det gått efter ett tag?? 
 

fredag 28 september 2012

saknar det jag varit van vid...del 2

Satt precis och tänkte hur enkelt allt var förr. Då, när jag bodde i den där lilla staden och hade vännerna runt hörnet i princip. Hur man kunde ringa varandra och bestämma att träffas direkt eller nån timme senare. Hur man kunde sticka iväg på nån längre inköpsrunda....eller bara ta en snabb fika eller nåt...
Jag saknar det där. Faktiskt. Riktigt mycket till och med.

Nu får man istället planera om och när man skall träffas. Göra spontana besök är 'out of the question'.
Jag har dessutom sålt min bil, för varför skall jag ha den där onödigt dyra lyxen med en bil som jag kör k.n.a.p.p.t. femhundra mil om året, alltså är det tåg och buss som gäller - absolut inget fel med det.
Men som sagt, allt måste planeras....men att boka besök för att hälsa på goa vänner .... hmmm inte min starka sida.

måndag 24 september 2012

att ha många bollar i luften...del 2

Det där med att ha många bollar i luften...



Jag pluggar psykiatri på distans på Högskolan i Skövde.
Utbildning är aldrig fel tycker jag.

Jag går en chefs-utbildning som min (nya) stad ligger bakom. Lite framtida intern-rekrytering k.a.n. det komma att bli.
Utbildning är fortfarande aldrig fel tycker jag.

Jag har fått en cykel - inte en ny, utan vår "firma-cykel" som ingen (bara jag) ville ha kvar och använda. Så nu håller jag på att fixa till den lite, vilket innebär sänka sadeln, ta bort nåt stort åbäke (modell pack-korg på pakethållaren) och justera handbromsen som sitter åt lite väl mycket.

Dessutom försöker jag få tid att träna OCH planera en festkväll med galna damer,

OCH fortsätta blogga.....


....och nu ramlar bolljävlarna i backen igen!!


söndag 23 september 2012

att ha många bollar i luften...

Hur kan jag säga att jag gillar att "ha många bollar i luften"? Jag som knappt kan jonglera med TVÅ bollar... Det där med att kasta sig ner i ett bollhav är fantastiskt - att spralla runt alla dessa olikfärgade bollar...me like!


Jag tycker om att ha många saker igång, typ att vara "inblandad" i många saker. Kanske är det samma sak som att lägga i olika högar - för det gillar jag.
Som du kanske vet, så är jag f.e.n.o.m.e.n.a.l. på att spara på olika papper, information, urklipp, läsa igenom, sätta in i nån pärm osv och att lägga i högar. Att sortera, kasta, organisera. Är det detta som kallas att "ha många bollar i luften"?

Nåväl, när man väl har alla bollarna i luften - ja det är ju bra, men boll-jäklarna ramlar ju ner till slut...och då gäller det ju att man vet var man ska göra av dom. Så jag får nog ta mig en funderare på om jag verkligen gillar det där med "många bollar i luften"....

lördag 22 september 2012

existentiella funderingar

Det händer att jag funderar över livet. Mitt liv. Som jag har levt och som jag fortfarande lever.
Jag har varit med om saker som jag aldrig skulle vilja vara med om. Sånt som gör att jag har blivit både rädd, orolig och osäker. Dels för att jag inte hade någon tidigare erfarenhet som jag kunde relatera till och som hade kunnat hjälpa mig att ta mig ur situationen eller åtminstone göra mig lite lugnare. Rädd för hur det skulle komma att bli.

Det händer att jag tänker på min familj. Den som jag växte upp i. Den som har format mig till den jag är. När jag var liten flyttade vi ganska ofta. Vi flyttade från en landsdel till en annan för att "komma ifrån saker", vi flyttade inom samma stad för att bo mindre/billigare, en annan gång flyttade vi för att bo på landet. Den näst sista gången flyttade vi för att vi hittade ett hus som vi köpte.

Jag har två äldre systrar. Att vara minstingen har också format mig. Jag tror att det var de som lärde mig att läsa och räkna. De la iaf grunden till det. När jag sen började skolan så kunde jag alltså redan det mesta. Min fröken tyckte inte att det var bra. Detta var ju nåt som HON skulle lära mig.
Jag bytte skola ett par gånger. Men det var ju för att vi flyttade en hel del.

Jag har "bråkat" en del och jag har visat mig tuff. Jag visade mig tuff, orädd och stark redan i lågstadiet och fick ofta hjälpa flickorna i klassen när någon kille "bråkade" med dom. Detta var mitt sätt att visa att jag dög. Att jag var någon. Jag har inte känt att jag har haft någon direkt tjej-bästis under mina skolår. Jag har försökt att klara mig själv.

Jag har nog aldrig litat på någon fullt ut, mycket på grund av min uppväxt och de erfarenheter som livet gett mig. Många gånger har det hjälpt mig, men det har nog lika många gånger gjort precis tvärtom. Jag tror många gånger att jag kan själv och jag tycker inte om att be om hjälp. Det där med att be om hjälp - kanske för att kolla med någon vad som behövs och hur man gör - men att jag sen själv gör det.

Jag är rädd för att bli övergiven. Eller lämnad. Rädd för att inte passa in. Detta har med min uppväxt att göra. Det vet jag. Jag trodde och tror egentligen fortfarande att jag är en stark person. Men det är jag nog inte, inte stark så...
Ibland undrar jag om saker som jag varit och är med om, är någon slags test. Att "det finns någon" som vet att man är tillräckligt stark för att fixa, ta hand om, att orka med. Jag vet inte...

Jag har under årens lopp lärt mig att det mesta ordnar sig, att det kunde varit värre, att det kommer att bli bra men lite annorlunda...och jag gör så gott jag kan...varje dag.

post till sonen i London

Det har blivit lite av en "sport" att skicka saker till yngste sonen i London.
När han säger att han inte får tag på vissa livsmedel som han är van vid från Sverige-tiden, saker som han älskar och som han vill "introducera" för sina vänner "over there"... då fixar mamma i Sverige.
Jag menar, det är inte allt som finns på IKEA London...
Idag skickade jag iväg:


Alltså, aioli och bearnaise-sås....hur gott är inte det?

en-persons-hushåll

Det där med att bo själv - toppen! Jag gillar det. Vara själv och bestämma om jag vill göra det eller det, gå i mjukiskläder hela helgen, slappa, ligga på soffan och se sport eller vad som helst, ge mig ut på stan utan att kompromissa, själv avgöra om jag vill det eller det...faktiskt rätt nice. Nu har jag iofs bott själv i ganska många år så jag har blivit (ganska) bortskämd med att göra som jag vill, eller inte vill.

Det där med att äta själv - toppen! Inte alltid...men oftast... Samma här, jag bestämmer vad och när jag vill äta. Det som är svårast OCH tråkigast är nog mer ensamheten och hur tråkigt är det inte att fixa mat till EN person och sitta vid bordet själv. DET är inte kul...

Skulle det sen visa sig att jag vill ha ett glas vin till maten...hmmm, genast lite svårare. Tänk själv, öppna en bag-in-box (om man nu inte har någon flaska hemma) för att dricka ETT glas vin, för sen orkar åtminstone inte jag mer. Eller, jag vill inte bli alldeles för påverkad av den alkoholhaltiga drycken. Jag menar, jag sitter ju själv och hur kul är det att bli full?

Så idag när jag skulle käka....eftersom jag var sugen på ett glas rött till den fantastiska kycklingrätten jag tillagat för EN person - ja då blev det att öppna den stora, snygga och ovanliga bag-in-boxen som jag fått av en älskad vän...då blev det så här:


och ja, jag älskar gröna sojabönor!!



onsdag 5 september 2012

saknar det jag varit van vid

Sitter här och tänker tillbaka på min gamla lägenhet.
Den där ljuvliga hörnlägenheten med fönster åt tre väderstreck - där jag kunde se en massa människor, bilar och djur. Det var nästan alltid liv och rörelse utanför.
Jag tänker tillbaka på mitt gamla kök, just det, mitt gamla kök med låg diskbänk och gammal inredning. Jag tänker tillbaka på hur speciell den här lägenheten var (och fortfarande är för någon annan som bor där nu). Jag tänker tillbaka på min lilla balkong som var så liten att det på sin höjd fick plats två sittande personer samtidigt. Om det nu inte var så att jag låg och solade där, för då var det "fullt". Jag tänker tillbaka på tvättstugan i källaren. Med t v å tvättmaskiner. När jag bokade tvättid så slängde jag in tvätt i båda och på en halvtimme var det klart. Två maskiner! Det var tider det...
Tänk om just den lägenheten hade legat i Malmö....

Nu har jag en enkelsidig lägenhet - med utsikt över gården - där jag (bara?) nån gång d å och d å kan se n å g o n människa, något djur och någon bil. Men inte alls lika mycket liv och rörelse som jag har varit van vid.
Jag tittar på mitt kök. Med hög diskbänk, diskmaskin och spis med induktionshäll och varmluftsugn. Jag tittar på min balkong, så stor att det är plats för 6 sittande (minst) och ändå är det plats över för solstolen...eller solstolarna.
Jag tittar på "min" tvättmskin (och torktumlare)som jag har i badrummet. Där en "ekonomisk tvätt" tar tvåhundratjugo minuter...
Det är så mycket nytt här, helt och totalt nytt. I n g e n har bott här i n n a n mig, jag flyttade in när lägenheten var färdigbyggd. När det fortfarande luktade nytt i garderober och skåp (vilket det fortfarande gör iofs).
Kan jag vänja mig vid allt det här? Kanske. Kanske inte. Jag vet. Jag ÄR knäpp.

Det jag också vet, är att jag i n t e saknar tågresorna till och från jobbet...

tisdag 4 september 2012

det där med datorer och teknik

Sitter här med en strulande internet-uppkoppling. Hur kommer det sig att en anslutning som har fungerat felfritt i två månader helt plötsligt börjar krångla??

Det är inget fel på min router - för anslutningen mellan routern och datorn fungerar utmärkt - men däremot strular det från anslutningen TILL routern.
Helt plötsligt står det att anslutningen är nedkopplad....jag "reparerar"... anslutningen kommer igång igen och sen fortsätter jag och gör det jag ska göra - typ skriva en avhandling, kolla min mail, Facebook o sånt...och det tar inte många sekunder förrän det står "anslutningen nedkopplad". Så där håller det på hela (jävla) tiden!!
Det är alltså inte många minuter som jag kan sitta och göra nåt långvarigt vid datorn - och nu pallade jag inte att bli avbruten hela tiden, så jag har tagit en sladd direkt från uttaget till datorn för att få en lugn stund och kunna jobba färdigt med det jag håller på med....

Hatar teknik. Sånt som jag inte "kan själv".