tisdag 30 november 2010

förvirrad?

Visst kan bli förvirrad av vissa saker?
Som till exempel...att en målare tapetserar och en tapetserare klär om möbler. Hmmm...
Spanska ridskolan, ni vet den där med de snygga vita hästarna...den ligger i Wien...
Schweizergardet...dom har ni väl hört talas om? Ja inte hittar man dom i Schweiz iallafall...utan i Vatikanen.
Visste du att det hundraåriga kriget inte varade i hundra år...utan i hundrasexton år? Varför krångla till det? Det är väl bara att säga att det hundrasexton åriga kriget varade i...just det 116 år.

Och så till sist...när man hungerstrejkar...inte för att man gör det så där ofta...men när man hungerstrejkar, så vägrar man att äta. Varför kan man då inte skriva att man ät-strejkar??
En sak är säker....man blir förvirrad.

söndag 28 november 2010

ryggskott och arbete

Ryggskott - inget kul! Jag fick det i fredags morse...rörläggaren var här - jag behövde låna ett verktyg av honom - han frågade vad verktyget skulle användas till - jag hämtade och lyfte nån tung möbel och vred mig runt för att visa...och bara för att jag skulle iväg till jobbet lovade rörläggaren att själv fixa möbeln åt mig så att den skulle vara klar när jag kom hem (eller så var det för att han inte ville låna ut verktyget till mig?)  Jag har tydligen tumme med hantverkare... MEN, när jag ställde tillbaka möbeln, kände jag det...shit! Ryggskott! Som ett brev på Posten. Eller nä, det var väl länge sen man gick till Posten och hämtade nåt. Då blir det alltså som ett brev på Statoil. Ryggskott är inget kul! Ja, det var inget annat att göra än att stoppa i mig några värktabletter och åka till jobbet.
Jag har märkt att jag måste vara i rörelse när jag har ryggskott, kanske mer än vanligt. När jag sitter för länge, eller står stilla, då blir jag fort stel och känner samtidigt av hur jäkla ont det gör. Det gäller alltså att lura det hela och att inte tänka för mycket på det. Käka värktabletter, röra mig och låtsas som ingenting - det är min grej. Fredagen på jobbet var ok - och att jag dessutom träffade en person som jag inte sett på några dagar, då var det ryggonda glömt...nästan. Såå varm och glad jag blev för de här minuterna... När jag skulle hem på kvällen, åkte jag från snöslask och trist väder och kom fram till min lilla stad...där det snöade för fullt och då låg det redan minst 30 cm snö på marken. Jisses! Efter att ha suttit stilla 50 minuter på tåget, var det inget kul att försöka gå hem i drivorna eftersom inget var plogat. Då kändes det ryggonda, och i några svaga ögonblick tillät jag mig att tycka synd om mig själv...När jag äntligen kom hem - såg jag min möbel - fixad och klar! Tack! Jag gillar hantverkare som gör annat än sitt eget hantverk...hmm...
För att göra en lång historia lite kortare - så överraskade jag mina goda vänner i lördags eftermiddag. Jag tog med mig en skyffel och skottade upp hela deras infart och när jag skulle ge mig på den sista biten ut till gatan, såg jag en kompis som höll på med snöröjning i området, och då bad jag givetvis honom att - med maskin - ta bort den sista snön som låg på trottoaren framför deras utfart.
Mina goda vänner blev enormt tacksamma och överraskade, när jag ringde på och berättade vad jag hade gjort - och jag, jag fick lite (mycket!) gratis träning!!! Jag blev inbjuden på glögg, som jag dock tackade nej till - för nu var jag härligt trött och äckligt svettig och ville bara komma hem och ta ett varmt bad....  Visst är jag en liten "vardagshjälte" ?

torsdag 25 november 2010

plus och minus

Det finns fördelar...och nackdelar med det mesta. Ibland sätter jag mig och gör en sån där lista med plus och minus över olika saker. Jag har gjort en sån lista på hur jag lever mitt liv...just nu. Det låter säkert lite invecklat och komplicerat men jag ska försöka förklara mig.
Jag har i många år levt, bott och arbetat i samma stad.  Jag har haft nära till min arbetsplats och har kunnat cykla eller gå för att komma dit. Det är ett plus. Många av de jag arbetat med, eller de jag har arbetat för, inklusive alla anhöriga och andra inblandade, bor mestadels i min stad och det har gjort att jag inte har kunnat vara "riktigt privat" och så på min fritid. Det är alltid någon som hejat och/eller stannat och pratat i alla möjliga och omöjliga sammanhang. På krogen, i affären, i träningslokalen, på stranden...Det har varit ett litet minus. Bara ett litet. Just nu bor jag i en stad och arbetar i en annan. Åker tåg - som inte alltid fungerar. Minus. Behöver köra bil vissa helger för att inte tågtiderna passar. Minus för ekonomin men plus för att jag älskar att köra bil. Ingen känner igen mig, när jag går omkring i den här staden. Plus, fast minus att jag helt plötsligt blev väldigt anonym och att jag inte känner igen mig i omgivningen. Nu vill jag tydligen att folk ska heja på mig och inte vara anonym längre....Hmm.
I många år har jag tränat...mycket och olika saker! Combat, styrketräning, x-fit, löpning, spinning... Hos min tidigare arbetsgivare hade vi en friskvårdsförmån som innebar att man kunde träna GRATIS två gånger i veckan.  Jag har kunnat träna kvällar och helger. Stort plus. Hos min nuvarande arbetsgivare, får vi 500 kronor om året att utnyttja till friskvård. Minus. Hmm...500 kr är inte mycket, men om jag samtidigt tänker på att det finns lika många anställda hos denna arbetsgivaren som det finns i hela min nuvarande kommun...ja då är kanske 500 kr mycket. Men när ska jag hinna/kunna träna då? Innan jobbet? Planera att ta med träningskläder och sånt, åka till storstaden flera timmar tidigare...träna, duscha, fixa till mig...för att sen åka och jobba? Minus. Mest för packningen. Eller ska jag träna efteråt? Och sen, åka hem? Mer minus. Jag vill hem direkt...och kanske träna när jag kommer hem istället. Men då orkar jag knappt...Minus. Alltså blir träningen lidande. Fast jag går mycket och det är ju också träning. Litet plus.
Jag har bil just nu.  Jag har en hyrd parkeringsplats på en låst "bakgård" väldigt nära min bostad. Behöver alltså aldrig fundera på var jag ska ställa den. Stort plus. Väldigt stort plus, både med bil och bestämd p-plats. Om jag flyttar...då blir det genast problem med parkeringsplats. Utgår jag ifrån. Alltså minus. Om jag behöver bil är nästa fråga. Minus att inte ha bil. Visst, det är en lyxig leksak för mig eftersom jag kör så lite varje år, så egentligen behöver jag ingen bil, ingen egen iallafall. Jag kan alltid få låna cabben av min käre gode vän. Men för mig är egen bil lika med FRIHET och det är plus.
Så här kan jag hålla på....länge. Jag orkar inte ens räkna ihop mina plus och minus....men blev det inte mycket minus?

onsdag 24 november 2010

Julbord

Jag har varit på julbord med några av mina härliga arbetskamrater på Sankt Markus Vinkällare i Malmö...vilket underbart mysigt ställe...givetvis låg det i en källare...så jäkla stor, med många små utrymmen blandade med lite större. Snacka om mycket mat och jäklar vad den var god! Det var evigheter sen jag åt så mycket! OK jag ska inte överdriva. Jag åt nog inte speciellt mycket, var mest och hämtade och smakade på mat som jag inte provat innan. Nu vet jag inte om bläckfisk hör till vanligheterna på ett julbord, men det fanns en skål med sånt. Jag fick ett tips av kollegan; "Bläckfisk är gott, har du ätit det nån gång?". Antingen ljuger man och säger att man har gjort det, eller så gör man som jag...tjejen som älskar utmaningar....tittar ner i skålen...och säger nej...men det ser...intressant ut. "Du måste smaka...men om du är osäker, så ska du nog inte titta på biten innan du äter den. En del tycker bläckfisk ser lite...annorlunda ut. Men det ÄR gott". Det lät ju muntert. Jag i min tur frågade om det smakar som sniglar, för det har jag ätit två gånger - första och sista. Nåväl, jag la upp massvis med gravad lax, en ägghalva och lite olika sillar, och givetvis bläckfisk i nån marinad. När jag sen sitter vid bordet, frågar jag kollegan jäkligt tyst och diskret; "ska man bita i den och tugga?" ...kan ni tänka er vad som hände?...Hon svarar självklart högt och tydligt, med en jäkla glimt i ögat; "OM DU SKA BITA I DEN? DET FÅR DU GÖRA SOM DU VILL!" MAN KAN OCKSÅ SVÄLJA HELA!!! Samtliga kollegor tittade på mig...jag kände hur varmt det plötsligt blev...och så säger en av dom; "Vad är det du undrar om du ska bita i eller kanske ska svälja????"....jag kände hur värmen spred sig...chansade inte på att varken bita eller smaka, utan svalde snabbt HELA DEN LILLA bläckfisk-biten, , och innan jag hann svara blev det givetvis en jäkla massa snuskiga och tuffa kommentarer och sen var det bara en massa skratt !!!  Ja, mina arbetskamrater är härliga!      
Ja, det var ett ovanligt men ändå vanligt julbord med massor av mat...shit alltså...vad mycket mat! Jag åt t.ex. kräftor, lamm-racks, lite Janssons, massor av vindruvor och melon, och pepparkakor med mögelost. Jag åt däremot ingen julskinka, köttbullar eller prinskorv och inte heller ris a la malta, och det var/är inte likt mig. Jag som alltid brukar ta en liten skål och blanda i clementinbitar. Men som sagt, det fanns massor av allt. Vi var hur nöjda som helst med kvällen......och jäklar, vilket "ÖGONGODIS" jag la min blick på........shit alltså!!

talesätt

Det finns några underbara talesätt...såna som man verkligen gillar...fast kanske mer när man ändrar dom lite...

Har man slagit yxan i båten får man ro som fan.

Den som dricker ensam har bara sig själv att fylla.

Den som gräver en grop åt andra får typ 88.50 i timmen.

Den man ligger med får bädda. Eller det ska kanske vara; Som man ligger får man bädda.

Den som tar, han har.
Det man inte minns, har inte hänt.
Det man inte vet, har man ingen aning om.

Den som spar han har, men inte roligt.

Visst blir det lite annorlunda?

tisdag 23 november 2010

stava rätt

Jag tycker om att stava rätt. Jag tycker också om när andra gör det. Jag kan gå igång på felstavningar som ingen annan lägger märke till. Eller är det så att andra inte bryr sig? Eller tror de att de har stavat rätt?
Jag kan också gå igång på grammatiska fel. Jag kan också gå igång på ord som skrivs ett och ett, men som skall vara sammansatta. Usch, jag måste vara helt störd! Jag går igång på mycket tydligen. Fast jag lovar, själv är jag inte felfri! Även jag kan stava fel, använda fel grammatik eller dela på ord eller tvärtom...
Men det hade nog varit kul att ha jobb som korrekturläsare. Kanske.
"Genomgån av matreal". Vad är detta? Ser ingen att det fattas ett g i slutet på det första ordet? Och matreal? Det ska väl stå material?
"Det finns inte personal skåp till alla". Det heter väl personalskåp?
"Eftersom hela gruppen tacka nej till.." Tackade heter det väl? Eller rent grammatiskt är det kanske rätt att skriva "tacka nej till..." Nä, eftersom jag vet sammanhanget, då ska det vara "tackade"...
"Kollas schema mässigt". Det heter väl schemamässigt?

Jag tycker också att det är viktigt med rätt stavade namn...både för- och efternamn! Jag har själv råkat ut för en hel del...med mitt krångliga namn.  Jag har varit med om diverse olika stavningar, allt ifrån Annelie, Anne-Li, Anne-Lee, Annli och Ann-Lee....men tyvärr, alla ni som vill ge mig en annan stavning än den mina föräldrar bestämde sig för... Jag heter Anneli. Bara sådär. Utan e allra sist. Helt enkelt Anneli. Utan några krusiduller. Varför envisas alla med att skriva på sitt sätt? Ibland orkar jag inte säga till.

Mitt efternamn har också varit svårt att stava rätt. Det har förekommit Enelyck - eftersom jag sa att jag inte hade e i slutet - på förnamnet dock! När detta hände skrev damen: Annli Enelyck. Snacka om att jag blev skit-irriterad! Eller det heter kanske skitirriterad? Hur som helst, arg blev jag, och hur mycket jag än försökte förklara, fattade hon inte. Jag fick själv fylla i den där jäkla blanketten den gången. Det har även förekommit Enlycke, Enlyck, Ennelycke. Men mitt efternamn är helt enkelt, så här enkelt – Enelycke. Inga krusiduller här heller..

Sen har jag väl ett jäkla minne - eftersom jag alltid (oftast) frågar hur personen skriver sitt namn, om det nu är ett så ovanligt fint namn som typ mitt, och när det kanske kan skrivas på olika sätt...och har jag tur så kommer jag (oftast) ihåg det till nästa gång.
Till sist en hälsning, en varm o go hälsning med glimten i ögat....en hälsning till några av mina absoluta favoriter, inte nämnda i någon speciell ordning; Annita (Anita), Jenny (Jennie), Jakob (Jacob), Joan (Johan), Käll (Kjell), Annette (Anette), Jessika (Jessica), Thomas (Tomas).......

måndag 22 november 2010

stegräknare

Jag har en stegräknare. Liggande i någon byrålåda i lägenheten. Troligtvis bland träningskläderna. Den hade visat världsrekord om jag hade börjat använda den från 29 september. Det var då jag fick ta ut allt från mitt kök för att olika hantverkare skulle få tillgång till utrymmena och för att få plats... Jag fick göra några undantag - kyl och frys fick stå kvar och allt i ovanskåpen. Men annars - totalt tomt. Det var då som stambytet i fastigheten började. Inte för att det varit någon hantverkare här varenda dag. Tvärtom. Arbetet är definitivt inte slutfört och det har inte hänt något alls de senaste två veckorna. Jippie...Not!
Det är nu poängen med stegräknaren kommer in. Jag har aldrig gått så mycket i min lägenhet som jag gjort denna tiden. Jag har gått och letat efter saker som jag inte kan hitta. Jag har gått och hittat saker som jag inte letat efter. Jag har gått och hittat saker som jag glömt att jag letat efter. Jag har gått och letat efter saker och hittat saker som jag inte ens visste att jag hade lagt just där. Jag har gått ut från ett rum och sen kommit på att jag skulle ta nånting med mig och då fått gå tillbaka. Det blir många steg det. Mycket motion också!

Sen har jag gått till och från jobbet. Jovisst ja, jag tar bussen en bit också, men jag hoppar ju av en hållplats innan min arbetsplats. Jag har dessutom gått upp och ner i trapporna på jobbet varje dag. När jag är på jobbet alltså, och det är ju inte riktigt varje dag. Men det finns fem våningar i huset. Det blir också många steg. Alltså, kontentan av det hela är att det är synd att jag inte har använt min stegräknare. Det hade blivit världsrekord!

söndag 21 november 2010

funderingar....2

Jag är kluven. Jag älskar min lilla stad. Jag är jäkligt nöjd med att bo här och ha alla nära och kära i min närhet. Min lägenhet - min härliga lägenhet. Bo som jag gör, mitt i stan. Bo med närhet till havet, till skogen. Att känna till varenda gata, veta var allt finns, känna igen många människor man möter och ha det mesta runtomkring. Sånt man "behöver" som badhus, bibliotek, affärer, träningsställen, restauranger, havet, skogen...
Men när jag tänker så, då är det jäkligt enkelt att tänka att jag kan få det nästan precis likadant...i någon annan stad. I en annan stad finns det ju också badhus, bibliotek, affärer, restauranger och sånt. Kanske till och med närheten till havet. Det gäller bara att välja vilken stad. Just nu känns Malmö inte helt omöjligt...och inte helt avlägset…

lördag 20 november 2010

persienner

Persienner. Vilken uppfinning! Jag gillar såna. Dom är jäkligt bra. Särskilt såna som sitter mellan fönsterglasen. När de sitter på fönstrets insida, då är dom inte lika bra. Jo bra är dom ju, men när de sitter så, är det nästan alltid nåt som fastnar i dom när man ska dra upp dom. Typ spretiga blomblad.
Persienner är heller inget kul när nåt av snörena går av. Som dom gör...till slut. När de har några år på nacken och man har dragit dom upp och ner varje dag. Såna snören kan man själv byta ut. Jag vet. Det är lite "pilleri-jobb"...men det går.
Jag har varit med - vid två tillfällen - och assisterat, när någon annan har hjälpt mig. Ja jag har ju inte själv gjort något, utan mest tittat och memorerat...för skulle det hända igen - då kan jag!
Häromdagen hände det! Ett snöre gick av när jag drog upp persiennen. Då blir det en sån där käck sned vinkling på den...som en halvsnygg solfjäder ungefär. Men, eftersom jag har erfarenhet av att byta trasiga snören var det bara att skrida till verket. Jag tog fram ett nytt persienn-snöre från mitt lilla förråd av just såna. Hur var det nu man skulle göra? Jag skulle väl börja med att dra igenom en tråd genom...eller skulle jag släppa ner persiennen först? Skulle jag börja längst ner och föra tråden genom....Eller skulle jag... Det var totalt borta! Allt jag kunde, som jag lärt mig, som jag memorerat...borta. F-n!
Nästa dag köpte jag en ny persienn. Med hela, nya fräscha snören!

fredag 19 november 2010

biobesök

Jag var på bio igår. Jag gillar att gå på bio. Det är nåt speciellt. Käka popcorn och dricka...vatten. Jag är inte speciellt förtjust i coca. Jo den första klunken, men sen...nej tack. Alltså har jag med mig egen vattenflaska. Sen hade jag väldigt trevligt sällskap igår - tack Anita!


Jag såg alltså Harry Potter och Dödsrelikerna. Del 1. Ni vet Harry Potter. Detta var den näst sista filmen om Harry Potter i en serie av fem, sex eller är det sju filmer? Hmmm tänker ni nog, och egentligen jag också. Jag har varken läst böckerna, tjocka som leca-block, eller sett alla filmerna. Jag har nog bara sett den första och andra filmen...tror jag. Men dom är bra - jäkligt bra filmade - och storyn är också bra. Jag var helnöjd med bion igår, fast den slutade självklart på ett sätt som gör att jag bara måste se del 2.
Sen finns det en speciell "person" i de här filmerna som jag älskar. Nu vet jag iofs inte om "personen" är med i alla filmerna, men..."personen" är bara såååå....jäkla speciell på nåt vis - fulsnygg, fräck, sårbar, charmig (hmmm?)...ME LIKE



Visst är han sååååååå jäkla speciell?? Han är såååå jäkla söt!! Se gärna Harry Potter-filmerna, åtminstone för att se Dobby....

snart dags...

Igår blev jag påmind - precis som det skulle behövas egentligen - att det är första advent nästa vecka! Första advent! Då ska ju stakarna fram. Man ska fixa och pynta och förbereda inför julen. Det finns somliga som plockar fram allt och ställer iordning, redan till första advent. Kanske inte julgranen. Det finns dessutom somliga som putsar sina fönster...bara för att det snart är jul och för att sätta upp nån julgardin med tomtar eller nåt på.
Jag är precis tvärtom. Jag är nog inte speciellt "julig". Men det är ju inte så att jag tar bort allt till första advent. Men jag tar inte fram allt heller. Inte ens till andra advent. Nu har jag inte så värst mycket julpynt och så. Det har faktiskt blivit mindre och mindre för varje år. Jag har inga stakar. Inga som jag sätter i fönstret iallafall. Men jag har fått höra att "du har stake, Anneli"...av en kollega på jobbet, hmm, men just den kommentaren där och då, hade absolut inget med advent och jul att göra.
Jag brukar ta fram mina tre adventsstjärnor - såna på fot - och ställa i fönstret. En i sovrummet och två i vardagsrummet. Jag sätter inte ens upp nån julgardin. Jag har inga såna förresten. MEN fönstren har jag putsat. Men det gjorde jag för ett tag sen. Inte för att det snart var/är jul utan mest för att jag hade myror i kroppen den dagen. När stjärnorna väl är på plats....då är det inte många veckor kvar...Till julafton, tomten, julklappar, julhelgen, julmat...whatever. Just i år är jag inte alls motiverad. Inte till nåt som har med julen att göra, för som min lägenhet ser ut just nu, är jag inte ens sugen på att hämta ner jul-lådan från förrådet...

torsdag 18 november 2010

minnen

Gerbera....min favoritblomma. Denna fina bukett fick jag vid min examen sommaren 2009.
Av mina älskade unga män och av den finaste vän man kan ha. Tack!



Så här såg jag ut då....timmarna innan min socionom-examen...

SVART

Jag är "teknisk". Faktiskt. Eller jag är nog mer orädd. Jag vågar prova - och jag kan själv...oftast.
Efter många år med olika modeller och varianter av kopieringsmaskiner, fax-apparater, olika scanners, lamineringsmaskiner och skrivare så tycker jag att jag kan det mesta. Jag vet hur man fyller på papper, fixar "stopp" i olika maskiner, byter färgpatroner, tar bort lamineringsmaterial som blivit för varmt och smält samman till nån klump...ja jag vet hur jag ska göra för att få maskinen att fungera igen. Kanske inget märkvärdigt, det är kanske något som de flesta kan? Jag ber sällan eller aldrig någon kollega eller nån vaktmästare att hjälpa mig. Jag kan själv. Jag kanske frågar, var jag kan hitta det jag behöver, exempelvis var färgpatronerna finns...typ.
På jobbet igår skulle jag kopiera. Vi har en kopieringsmaskin modell äldre. Efter två kopior lyste en lampa som indikerade "byte av färgpatron". Letade och hittade några lådor med färgpatroner. Satte mig på knä och började. Öppnade kopieringsmaskinen - såg den tomma patronen - tog bort den. Tog fram den nya patronen ur lådan - såg att det fanns nån "skyddstejp" över. Typ 1,5 cm x 15-20 cm lång. Läser "remove" på den ena änden där det finns en liten orange markering. Den ska självklart bort, tar tag - och drar av... På en tusendels sekund är mina händer SVARTA, min vita skjorta SVART och låren på mina jeans... SVARTA!!! Så jäkla SVARTA!! Är det blött svart eller är det torrt svart?? Jag tänker bara SVART, SVART, SVART.... I nästa tusendels sekund tänker jag bara: SHIT SHIT SHIT !! Jag har fan inga andra kläder att ta på mig, vad ska jag göra nu? Snyggt att sitta på tåget och åka hem med de här kläderna på. Eller kanske låna kläder av någon på jobbet? Där sitter jag...med färgpatronen i handen och alldeles SVARTA kläder och på golvet är det SVART...måste ut och ta av mig eller nåt, typ...  För är kläderna svarta...vad är då skinnet under??? Går hyfsat sakta ut i vårt kök...vill ju inte att det svarta ska sprida sig, för att tvätta av händerna. För att kolla hur det gått...hur länge måste jag skrubba mig?  Då upptäcker jag att det är SVART PULVER som jag fått över mig... YES! Bara att skölja av. Jag går ut på gården och börjar borsta av mig...och det ryker omkring mig. Men pulvret gick bort, jeansen blev blå igen...skjortan KAN nog bli vit igen, just då var den mest grå nedtill...några timmars manikyr kan nog göra att mina naglar och fingrar ser ut som dom gjorde innan...
Sen torkade jag av golvet och kopieringsmaskinen för det fanns svart pulver överallt...och sen tryckte jag den nya färgpatronen på plats...slog igen locket...startade upp maskinen och fortsatte kopiera.
Det är väl himla bra...att jag provar själv. Att jag vågar...

onsdag 17 november 2010

verktygslåda

Verktygslåda. Alltid bra att ha en. Jag har två. En med verktyg...och en till med..."verktyg". Hmm...
Jag letade efter ett verktyg igår och då hittade jag ett annat i lådan som jag glömt att jag hade. Alltid kul! Det är nämligen så att när jag inte har ett verktyg som jag behöver just för tillfället, då kan jag mycket väl köpa det. Ja, det beror så klart på vad verktyget kostar och om jag verkligen, verkligen behöver det. Som i det fallet när jag skulle skruva av mina kran-munstycken - heter det så? Nåväl, jag skulle iallafall ta bort nåt längst ut på kranen för att kalka av just den här lilla saken. Ni vet, när vattnet i kranen sprutar åt alla håll eller knappt har nån styrfart alls - då är det tid att kalka av. Detta hände i början av året...Då upptäckte jag att jag inte hade nån rörtång. Klockan var närmare elva en lördagkväll. Jag provade med en massa andra verktyg - skam den som ger sig - men det gick inte. Hmm. Vad göra? Jag lyckades till slut få tag på en kompis som hade en och den fick jag låna till "mitt lilla projekt". Jag skruvade av munstyckena - la dom i ett ättiksbad några timmar...borstade rent - varför nu det skulle behövas...och skruvade tillbaka dom igen. Resultatet blev perfekt!
Rörtången har jag fortfarande kvar! Det var den jag hittade igår. Saknas den i kompisens verktygslåda - då får han ringa mig... Men varför skulle han göra det...han har ju inte saknat den sen januari...

låna

En annan sak - jag har ännu ingen borrmaskin och/eller skruvdragare - men det är nog för att jag inte har plats till dom...fast jag ska nog investera i nån sån. Tips på nån bra maskin?

Jag lånade förresten en borrmaskin av en härlig man en gång (en underbar man med samma "sjuka" humor som jag har!) - jag skulle bara låna den - men det blev ett lån som varade i nåt år. Just det, i något år!
Sen en dag fick jag ett sms från honom: "Jag har fyra kubik betong över. När vill du ha det?"
Va, tänkte jag och skickade tillbaka "Du måste ha skickat ditt sms till fel person. Fyra kubik betong, vad f-n ska jag med det till?"
Svaret....ja jävlar vad jag skämdes...och gapskrattade:
"Nu har du haft min borrmaskin i så många år så hela din lägenhet är väl full av hål som behöver fyllas".

Jag har fortfarande kontakt med honom och hans härliga familj - tack Krille och Eva för all hjälp vid alla mina flyttningar och att ni alltid ställer upp för mig...bl.a. med att låna ut och ordna saker/material som jag behöver !!!

måndag 15 november 2010

fan !!!

Det kryper i kroppen. Det snurrar i huvudet. Blicken är svart. Jag är så jävla irriterad!!
Mitt hem har sett ut som kriget sen den 29 september, milt sagt. Häromdagen skickade jag ett mail till fastighetsägaren. Jag beskrev hur min situation hade sett ut den senaste tiden, jag skrev att jag ville bli kompenserad på nåt sätt och undrade vilken hyresreduktion han kunde erbjuda.
Idag hade han svarat på mailet..... 10 %. Tio procent! Femhundrasjutton kronor!!! Det kunde inte bli mer, skrev han, för jag hade ju kunnat använda spisen och kunnat diska.....grrr....men jag hade, och har fan inte kunnat ha mina saker där, varken torrvarorna eller bord och stolar...
Fortsättning följer nog....för jag skickade ett nytt mail till honom....och nu jä-lar!

lämna kommentarer

Det är många som hört av sig till mig via mail, telefon och även personligen, sen jag började med min blogg. Sånt gillar jag! Tack för alla fina ord! Tack så JÄTTEmycket ALLA!!! All denna respons gör mig inspirerad att fortsätta med mitt skrivande. Att fortsätta att förmedla mina tankar, ord och funderingar till alla er därute i cyber-rymden...
Jag tycker också att det är jäkligt roligt när ni lämnar någon liten kommentar till mig. Såå jäkla kul!!!! Några av er har dock sagt att de tycker att detta är svårt, och att de inte riktigt vet hur de ska göra...
Eftersom jag sååå gärna vill ha era kommentarer, tänkte jag bidra med en liten instruktionsfilm... men sen tänkte jag.... jag skriver en "manual" istället.  Jag hoppas därför att denna lilla information ska hjälpa er...
Börja med att läsa mitt inlägg...
- när du har läst det, finns det en rad där det står "kommentarer" - klicka på "kommentarer"
- då poppar det upp en ruta där du kan skriva din kommentar (avsluta gärna med ditt namn, om du sen väljer "anonym" längre ner)
- när kommentaren är skriven, tar du tag i rullisten vid högersidan och drar ner tills du ser "välj en identitet"
- där kan du till exempel pricka i antingen "namn/URL" - här skriver du ditt namn (igen kanske) eller så väljer du "anonym" (och då är det ju bra om du skrivit ditt namn efter din kommentar)
- klicka sen på förhandsgranska - då får du se hur din kommentar ser ut - och är den ok...
då klickar du på "publicera kommentar".

Blev det lättare eller har jag krånglat till det ytterligare? Jag hoppas att min instruktion gör att det blev lättare...och att jag nu får massor av fler kommentarer från er!!! Annars får du höra av dig igen och så får jag se hur jag kan hjälpa dig vidare... Kram till er alla!!!

söndag 14 november 2010

handväskor

Handväskor. Eller axelväskor. Jag är inte speciellt förtjust i såna. Jo, jag tycker om att ha en som jag kan hänga över axeln. Men vilken modell skall man ha? Och vad skall man ha i dom? Jag tycker att alla andra har såna flashiga modeller. Snygga. Smarta. Praktiska. Såna som det ser ut att allt får plats i.
Jag har en axelväska. En svart. Ett stort fack. Där jag kan stoppa ner allt möjligt. Sen finns det två små fack som jag kan stänga med dragkedja. En på utsidan och en på insidan. Bra ställe för smågrejor. Vad har jag nu i min väska? I det stora utrymmet har jag plånbok - innehåller väldigt sällan kontanter, bara plastkort, kalender - med arbetstider och annat härligt (?) och för att inte riskera att dubbelboka något viktigt, vattenflaska - dricka är nyttigt, speciellt vatten, solglasögon - solen lyser väl alltid? och kanske nåt anteckningsblock - man vet aldrig när man behöver skriva nåt. Det var inte mycket, men tillräckligt... I de små facken har jag halstabletter, tuggummi, tandtråd - jätteviktigt!, pennor - både bläck, suddgummi och blyerts - och självklart extra stift till blyertspennan. Och mobilen - den måste man ju alltid ha med sig! That's it...på ett ungefär. Sen hamnar alltid nåt extra i väskan...nån servett, kvitton och kanske nåt att läsa...
Häromdagen var jag och hälsade på hos en speciell person. Att komma dit var inga problem. Mitt "inbyggda" GPS fungerade utmärkt. Jag hade ju dessutom kollat på kartan lite innan denna gången och memorerat. Allt gick hur bra som helst. Sen vet jag inte...men nåt händer alltid när jag väl ska hem. Jag kanske inte är tillräckligt fokuserad längre...ja, jag vet inte. Men när jag väl hamnade i bilen och började köra, höll jag samtidigt på att leta efter min mobil i väskan. Jag grävde och grävde, kände försiktigt över sakerna under tiden som jag körde. Jag blev osäker. Jag hittade den inte. Kände på jack- och byxfickor. Ingen mobil där. Jag ville ju inte direkt plocka ut alla sakerna i väskan, det var trots allt mörkt i bilen, så det skulle väl inte hjälpa precis. Rotade och kände bland sakerna igen. Jag visste att jag hade den med mig när jag gick till bilen. Samtidigt som jag gör allt detta, missade jag givetvis en avfart...såå typiskt. Kände att jag nästan behövde stanna vid sidan, bara för den där jävla mobilen. Kände ännu en gång på byxfickorna. Och där var den - givetvis! Jag hade stoppat ner den i fickan för att...veta var jag hade den? Då är det jäkligt bra att ha en väska med sig, eller ?

speciella tider på året

Det finns tider på året som är speciella.
Hösten. När det börjar mörkna ute brukar jag ha många ljus tända. Det är skönt att sitta i soffan, under filten - ja, inte hela jag under filten...och att höra regnet smattra på fönstren - dock inte när de är nyputsade...och höra hur det blåser i träden. Kanske inte jippie när man ska ut och försöka "skydda sig" mot regnet och blåsten...med paraply...som vinden tar tag i...
Jag tänker också på vintern som snart kommer. Kanske blir vi (eller jag?) mer insnöade än förra året? Någon mer än jag som älskar snöskottning och att köra bil vintertid? Tänk bara så glatt allt är? Ja, väglaget alltså... Det är bara sååå underbart!!!
Jag undrar förresten hur det blir att ta sig till och från jobbet i den stora staden? Bara jag kommer dit så ordnar det sig. Finns väl förhoppningsvis någon trevlig arbetskamrat som kan låna ut sin soffa och som jag kan sova hos...
Våren...när det börjar grönska och man är ute och sitter i solen så fort tillfälle ges. Lättar på klädseln och bara njuter. Och sen är man förkyld i en vecka...
Sommaren. När man har ännu lite mindre kläder på sig. Solen skiner. Man har kanske semester. Man sticker till stranden. Ligger för länge i solen. Och ser många karlar...med sandaler och vita tubsockar. Det är inte sååå underbart! Jag ser självklart andra människor också. Utan sandaler och tubsockar.

lördag 13 november 2010

bilvård

Idag skulle det bli oljebyte på min nya bil och dessutom skulle den kollas upp, rent allmänt sådär. Egentligen var det lite väl sent för sånt idag, eftersom jag köpte den  redan för några veckor sen. När den här blivande bilen skulle köpas, var det jag och en av mina bästa tjejkompisar som var ute på en hastig och lustig köpa-bil-runda, och det kan ju inte vara fel. Hon är jäkligt duktig på bilar och kollade över den här bilen på alla viktiga detaljer, kommenterade och dividerade med säljaren, och jag.... jag missade det mesta. Jag gjorde väl inte för mycket. Den såg ju fin ut tyckte jag och den var skön att köra. Och jag behövde ju en bil....
Idag när bilen hissades upp hos min bilmekaniker, höll jag tummarna. Han gick runt under bilen, lyste med starka lampor, skrapade och bankade och hade sig. Han pekade på olika delar och förklarade för mig vad det var för något. Jag gillar när bilen är så högt upp så man kan gå under och se och nå allt, man kommer till på ett helt annat sätt. (Jag brukar även följa med under bilen på bilprovningen). Han sa att det var nåt ställe som jag skulle hålla koll på...och jag har nästan glömt vilket, men smart som jag är så skrev jag in det i mobilen. Till slut gav han tummen upp! Bilen var helt ok! Puh! Sen blev det oljebyte och byte av oljefilter, och jag var mer än nöjd. Jag älskar min bilmekaniker - ja inte så...utan mest för att han alltid hjälper till och fixar min...hmmm.....mina bilar.

speciella låtar

Det finns låtar som jag bara ÄLSKAR... Låtar som jag har speciella minnen till. Låtar som jag kan lyssna på, om och om igen...och bara njuta...

Låtar som jag spelar högt. Riktigt jäkla högt. Som denna....
"I don't want to miss a thing" med Aerosmith  http://www.youtube.com/watch?v=0sbQ0hqH9ZU   

Sen finns det några som jag...blir rörd till. Berörd. Fundersam. När jag hörde den första gången så rann tårarna på mig.... Den har en speciell plats i mitt hjärta... Det finns någon som vet varför... "For a friend" med Sarah Dawn Finer...    http://www.youtube.com/watch?v=CiaWyhBvs8k
Denna är tänkvärd, den berör mig...också denna är speciell...för mig... och troligtvis en person till.      "Eg ser" med Lisa Nilsson och Björn Eidsvåg http://www.youtube.com/watch?v=y7Ppx4zIGrQperson


fredag 12 november 2010

sällskap i natten

Jag älskar att sova. Särskilt på morgonen. Fast annars också. Jag har heller inga problem med att somna. Ibland känns det som om jag är konstant trött. Det räcker nästan att jag sätter mig, slappnar av någon minut...sen är det kört. Jag kan sova på tåget hem och ändå kunna lägga mig och somna när jag skall. Men det finns vissa nätter som det är tvärstopp. Som natten som gick.
Efter en lång dag med ett härligt hejdå på jobbet kom jag hem elva på kvällen. Sprang hem, i stormen och regnet som öste ner. Jag tände några ljus, satte på TV'n och startade upp datorn. Läste på några andras bloggar, kollade min mail, strötittade på TV...ja tiden bara gick. Satt och tänkte på vad som hänt den senaste tiden. Vad jag hade gjort och vad jag hade varit med om. Jag är nöjd med min situation. Tänkte på alla människor jag mött. På speciella möten. Saknade en viss person. Jäkligt mycket. Riktigt jäkla mycket. Skickade iväg ett sms. Fick svar nästan direkt. Yes, han var också vaken! Det blev några sms fram och tillbaka. Sen ringde han.... Vi pratade i en timme. Jag tycker om sånt här. Tiden bara försvann. När jag väl kom i säng var klockan nästan tre. Men det gjorde inget. Jag fick härligt telefon-sällskap i natten och då kan det kvitta vad klockan är eller var. Jag somnade nästan direkt med ett leende på läpparna och en varm känsla i kroppen...   Idag är jag ledig och kunde sova hur länge som helst, men vaknade givetvis redan halv åtta. Tänkte på samtalet i natt. Ibland är det nog en mening med allt....

torsdag 11 november 2010

lokalsinne

Jag har lokalsinne. Ett utmärkt sådant. Jag har inga problem med att lokalisera mig på, eller till, nya platser i nya städer. Jag har bra koll på väderstreck och åt vilket håll jag ska gå eller köra för att komma fram nånstans. Jag kommer också ihåg namn på vägskyltar, speciella byggnader, speciella kännetecken och sånt. Jag har nog en inbyggd GPS. Men ibland händer det att jag faktiskt fuskar lite. Jag tittar gärna först på en karta för att ha lite koll...så att jag vet...på ett ungefär.
Man kan också använda sig av en GPS. Jag har en lånad sådan liten sak. Jag lånade den av min käre gode vän för ett tag sedan. Ni vet han som brukar låna ut sin cabbe till mig. Det är en jäkligt kul och smart liten sak - en GPS alltså. Väldigt nyttig. Man behöver inte tänka, köra sakta eller så....utan rösten i GPS'en talar om exakt vart man ska ta vägen och när man ska svänga till höger eller vänster, vilken avfart man ska ta och sånt. Men efter högst TVÅ minuter är jag så jäkla trött på den där entoniga rösten som hela tiden upprepar samma mantra, om och om igen, typ "andra avfarten till höger", "sväng vänster", "om femhundra meter sväng höger"...om och om igen ända tills man har gjort det man ska. Jag fattar! Redan vid första informationen!!! Så efter ett tag har man skruvat ner ljudet...och då kan det faktiskt hända att jag...missar avfarten. Min lånade GPS finns inte i bilen - utan hemma. I lägenheten.
Häromdagen var jag på en plats. En härlig plats!!! Det var på kvällen. Hur jag kom dit? Enkelt! Jag följde bilen framför, typ. Jag höll koll på vägskyltar, avfarter och annat. Tänk nu på att det var mörkt ute. Jag tyckte att vi svängde vänster, bytte fil - ja vägfil alltså, svängde höger, körde rakt fram - länge, och ja ni fattar säkert. Det var en "snitslad bana". Men jag hade full koll! Sånt är skönt. Jag måste erkänna...promenaden på slutet var sådär komplicerad - rakt fram, sväng vänster, fortsätt rakt fram och sen...framme. Inga problem egentligen. Jag gick och memorerade. För sen skulle jag tillbaka igen. Ha - piece of cake. Jag var inte orolig. Mitt "inbyggda" GPS-system fanns ju på plats.
När jag sen skulle hem hade jag inga problem alls. Jag gick till bilen, startade den och körde ut från parkeringsplatsen. Hur var det sen??? Var det höger eller vänster jag kom ifrån? Det var nog...höger. Efter några hundra meter...nä, det var nog fel. Eller? Jag provade en bit till. Nja, jag var osäker, körde lite sakta och tittade mig omkring. Det var fortfarande mörkt ute. Helt plötsligt såg jag en skylt som jag kände igen - yes here I come, tänkte jag segervisst. Svängde vänster - och kom in på absolut FEL väg. Stannade och gjorde en U-sväng. Ut igen på den första vägen.Sådär höll det på ett bra tag. Ja, ni anar inte hur JÄVLA fel jag körde. Jag skulle ha lyssnat ordentligt på instruktionen jag fick innan jag skulle hem. Fan vad jag kan vara kaxig ibland. "Behövs inte, jag fixar det, jag har GPS vet du".... När helt plötsligt IKEA-skylten dök upp var jag överlycklig!!! NU visste jag...resten av vägen hem.
Jag skulle gjort som Hans i sagan om "Hans och Greta". Lagt ut små stenar för att kunna hitta tillbaka. I mitt fall hade jag behövt stenbumlingar.
Jag har kollat på en karta i efterhand....det hade varit SÅÅÅ enkelt om jag bara lyssnat från början.

tisdag 9 november 2010

Dagens tips - peeling

Peeling. Speciellt kropps-peeling. Det är härligt! Och nyttigt för att skrubba bort döda hudceller...typ. Men dyrt i längden om man ska köpa de där små tuberna eller burkarna i butiken. Som för min del räcker till...typ halva kroppen. Jag tycker om att använda mycket och känna hur det river i skinnet när jag ska duscha. Nästan så att skinnet blir rött. Ja, ni behöver inte säga något. Jag vet. Jag är knäpp. Ibland använder jag såna där massage-vantar samtidigt. Mmmm...
Jag gör min egen peeling-kräm-blandning. Då kan jag använda det ofta och mycket. Jag fick det här tipset av en härlig väninna en gång. Det är väldigt enkelt - man ska bara blanda socker och olja. Här kommer en liten varningsruta; "Använd INTE spillolja, för då ser du inte om skinnet blir rött. Inte heller matolja - fast det borde kanske gå med olivolja. Använd inte heller bitsocker". Alltså, jag blandar babyolja och strösocker. Hur många delar av varje kan man själv avgöra, men det ska bli tjockt och givetvis oljigt. Här gör det inget att du använder mycket socker! Du ska ju inte äta det...Blanda babyolja och socker i någon burk - gärna plastburk med stor öppning, så du får ner handen och kan "gräva upp" en klick. Kanske inte hela handen...usch vad det blev svårt att förklara. Den här peeling-blandningen använder jag på hela kroppen och sen speciellt på knäna, armbågarna och hälarna. Ja, jag brukar också peela lite extra på skinkorna...dock inte julskinkorna! (Fast jag peelar ju mina skinkor även vid jul, alltså mina egna...på kroppen). Efter duschen har man blivit härligt "ren" och mjukt oljig.
Vid ett tillfälle skulle jag snabbt peela mina händer. Jag tar en klick och gnider in på händerna. Sköljer bort med varmt vatten. Händerna blir härligt mjuka! Jag känner att jag har några sockerkorn under en av mina ringar - tar tag och skall flytta ringen för att skölja rent. Vips så har jag dragit av mig ringen och i en ren reflex (va?) tappar jag ner den i handfatet och självklart glider ringen vidare ner i avloppet innan jag har hunnit reagera och stoppa den. Fan!  Ja, det var ju bara att ta tag i situationen och rensa avloppsröret för att få tag på ringen igen. Mycket riktigt, jag hittade ringen i vattenlåset...i den där slemmiga, svartgråa, håriga och illaluktande geggan... På det här viset blev röret rensat och jag peelade faktiskt händerna en gång till efter detta - utan ringarna! Inget ont som inte har något gott med sig...

måndag 8 november 2010

träningspass

Det känns som om jag har varit och tränat....hmmm. Punkteringen och däckbytet igår var väl inte världens träningspass, det var rätt lagom. Jag hade fullt upp med att stå och smila och lasta ur ett reservdäck, modell tjockt cykeldäck, och lasta i det punkterade däcket. Jag var mer än nöjd. Jag hade dessutom trevligt sällskap som hjälpte mig. De behandlade mig med värme, för att inte tala om vad de gjorde med min bil. Ett telefonsamtal, och helt plötsligt hade jag full service och allt ordnat. Bara en sån sak gjorde ju att jag inte tog i för kung och fosterland och riskerade att bli svettig i onödan. När vi kom till bilverkstaden, fuskade jag lite genom att bara stå och titta på. Och vara mer än nöjd. Med allt!

Ikea efteråt var dock tufft. Pratstunden i början när vi la upp taktiken, sög musten ur mig.  Vi pratade om tankar och eventuella mål. En del överraskningar, men vi bestämde att vi skulle prova och se. Sen blev det tufft. Efter en snitslad bana med olika hinder hittade jag det. Jag var helt färdig redan nu. Men nu gällde det att bita ihop och ta tag i situationen. Jag tog först en. Sedan en till. Redan nu kände jag att det kanske blev en för mycket. Men jag hade bestämt mig. Nu eller aldrig! Sen var det raka vägen mot målet, alltså kassan för att betala. När jag var framme vad jag helt slut. Tänk själv, gå och bära på två paket röda blockljus. Två paket med tre ljus i vardera. Jag hade blodsmak i munnen.

Funderade lite på att köpa en domkraft, ett fälgkors och en varningstriangel ... men vilken (o)tur....Biltema var stängt....kanske kan jag ringa "Prince Charming" igen....

söndag 7 november 2010

sköna härliga söndag !!!

Vilken söndag! Ja shit alltså. Efter jobbet tänkte jag köra till Ikea. Just en söndag, en sen em/kväll på Ikea är väl aldrig fel? Just idag hade jag tänkt ut nåt....riktigt gulligt. Allt var "förberett". Jag var förväntansfull och såg fram mot det jag planerat.
Kör min lilla bil i full karriär, ja inte överdrivet fort, men sådär lagom. Plötsligt hör jag nåt konstigt ljud och det känns skumt i ratten. Punktering!! På vänster fram. På Ringvägen runt Malmö. Har precis kommit från utfarten från Rosengård. Shit och fan och hans mormor!! Stannar vid sidan - i värsta rusningstrafiken - en söndag halv fem. Jag borde ha valt ett annat tillfälle. Varningsblinkers - var fan sitter den knappen? Men fan...jag hade ju planer! Vad gör jag nu? Jo, jag ringer givetvis till "Prince Charming" och berättar vad som hänt. Han skrattar varmt och gott åt min situation, men lovar att komma och hjälpa mig. Under tiden passar jag på att ta en liten koll i bagaget och kanske ta fram reservdäcket och lite annat smått och gott. Hittar fan ingen domkraft och inte nåt fälgkors heller! Jag har koll - jovisst! Tar fram reservdäcket - det är typ ett tjockt cykeldäck...och det ska va ett reservdäck????
Det tar inte många minuter innan "Prince Charming" kommer på sin vita springare...typ sin bil. Sen kommer det en bil till och stannar - och det är tydligen en kompis till "Prince Charming" som ska hjälpa till. Ja vilken situation! Männen byter däck på min bil - jag står mest och tittar. På det där tjocka cykeldäcket som nu sitter där. Sen ska vi köra till nån bilverkstad på Rosengård och där händer det saker. För att göra en lång historia kort - jag får ett nytt dubbdäck på min fälg och av med cykeldäcket och på med det nya och sen var det klart. Sen bestämde "Prince Charming" att mannen skulle ordna nya däck - likadana - och byta på båda fram. Ja jisses....den här servicen med däckbyte var definitivt värd sina 200 kr som jag betalade.
"Prince Charming" och jag stack till Ikea sen.....vilken jävla skön och underbar söndag det blev ändå!!!
När jag kom hem senare...hann jag inte ens ur bilen förrän jag blev av med bilnyckeln...inne i bilen...och så ingen innerbelysning.... Och jag säger att jag har koll - ha ha ha, kyss mig nånstans!

lördag 6 november 2010

innan och efter jobbet!

Nästan två timmar tillsammans idag. Nästan två. Det är lite lyxigt. Jag njuter av varenda minut.
Det blev knappt en timme på morgonen innan jobbet... Bara en sån sak. Innan jobbet. Jag gillar sånt. Tänk vilken kick! Det var nästan så jag inte ville jobba alls. Varför skiljas när det är som bäst? Men, jag har lärt mig att njuta av tiden de få stunderna vi har tillsammans. Det här är ganska nytt så jag är självklart lite osäker på allt. Jag har också helt plötsligt blivit väldigt försiktig. Jag provar mig fram. Funkar detta? Kan jag göra så här? Om jag gör så här, hur känns det då? När responsen kommer...fan då är jag i sjunde himlen!
Jag märker att jag hela tiden på arbetet tänker på stunden vi fick...i morse...innan jobbet! Shit alltså! Timmarna på jobbet går fort när jag vet att vi ska träffas igen...efter jobbet...också! Jag kollar klockan, i princip varje minut den sista timmen. Jag är spänd av förväntan! Lite upprymd sådär...Jag är nog ingen vidare arbetskamrat på grund av allt detta, men jag har inte sagt något på jobbet. Jag hoppas bara att det inte märks. Det kan det inte göra. Eller?
Det blir knappt en timme...efter jobbet...också! Jag är glad och lycklig! Allt funkar!
Jag tror inte att jag är ensam i världen om det här, jag hade nog varit lika glad om jag inte hade fått de här timmarna...men som situationen ser ut just nu är jag mer än nöjd!
Tänk vad knäpp jag blir bara för att jag kör till och från jobbet vissa helger....i min nya bil!

fredag 5 november 2010

jag ska bli sambo

Jag ska bli sambo! Eller är det särbo ? Vänta nu….det måste bli delsbo. Eller? Ja, delsbo är det nog jag ska bli. Nä, det är särbo….Så invecklat allt blev helt plötsligt… Men kul ska det bli !! Tror jag. Hoppas jag. Jag ska se till att det fungerar…
En liten förklaring är på sin plats….
Redan första dagen hände det! Diskussioner hade förts på jobbet om det här, i olika omgångar. När jag blev anställd såg de att det blev problem nästan direkt. Mina kollegor såg direkt vad som hände. Jag fattade ingenting. De har sedan dess pratat om det, de har haft olika förslag för att hitta en lösning, men inte kommit fram till något som alla troligtvis skulle vara nöjda med. 
På ett av våra möten tog de upp vad de hade sett, vilka problem de upplevde, och frågade vad jag tyckte och vad jag eventuellt kunde göra för att det skulle bli enklare eller kanske till och med vad som behövde förändras. Ja, vad skulle jag säga, jag tyckte inte att det var nåt problem. Jag försökte slingra mig, jag var nöjd med situationen. men jag hade nog redan en plan, som jag själv ville ordna i det tysta. Denna diskussion har påskyndat mitt beslut. Nu har jag själv tagit tag i situationen, det finns ingen som ska tala om för mig vad jag skall göra eller hur jag ska ha det på mitt arbete eller med vem jag skall göra det.
Jag tog mod till mig i förra veckan och frågade. Han svarade ja!!!! Vi kom fram till att vi skulle börja som särbo. Det kallas ju särbo när två personer som har ett nära förhållande (oftast ett kärleksförhållande – jo jag tackar!!)  inte bor i samma hushåll. Det är alltså särbo jag ska bli!!! JIPPIE !
Ja ni behöver inte bli oroliga – jag ska inte flytta – det gör man ju inte om man ska bli särbo - bara dela klädskåp med en kollega på jobbet. Alltså bli särbo …. Vi har ju ett nära förhållande - arbetskollegor - men vi bor inte tillsammans. Men för tillfället var detta den bästa lösningen – han jobbar natt och jag jobbar dag, så vi kommer inte att behöva använda skåpet samtidigt.  Mohahahaha….
Behöver jag förklara att kollegorna på jobbet diskuterat bristen på låsbara klädskåp redan innan jag blev anställd...



torsdag 4 november 2010

ändra klockan

Ibland händer det att man skall göra sig riktigt snygg. Försöka göra sig snygg iallafall. Man duschar och fixar till sig. Exklusiv bodylotion över hela kroppen, den där som både luktar gott, ger ett härligt skimmer och kostar skjortan. Sminkar sig, på med den dyra parfymen...Man ska klä på sig nåt fint, kanske den där svarta klänningen som man äntligen kommer i. Nylonstrumporna ska på. Ni vet, såna där sexiga stay ups. Såna som inte är särskilt bra när man kletat in hela kroppen och speciellt benen med lotion. Nåja, man kan väl alltid smyga ut på toa och dra upp dom, när man väl är på bjudningen. Sånt brukar lösa sig...
Man tar en sista blick i spegeln och vad fan ser man? Håriga ben!! När hände detta? Så mycket var det ju inte igår, eller? Av med nylonstrumporna, ja de var iofs redan på väg ner. Fram med rakhyveln. Raklödder eller inte? Känner mig som värsta barberaren. Det får bli raklödder. En klick i handen - oj vad det blev mycket - kleta in på benen och sätta igång. Jäklar att jag inte köpte de där dyra hyvlarna som i princip rensar/tömmer sig själv. Nädå, jag var ju på ÖB och köpte nån skit istället, såna som man får slå av stubbet med och ändå hjälper det dåligt. Man får försöka skölja av dom...nån framgång? Nix. Högtryckstvätt möjligen. Nåväl, när benen är rakade, ja okej jag ser nåt strå kvar, men det kan kvitta, jag är redan sen. Då kommer nästa vansinniga idé i brist på tid, jag skippar att duscha av benen utan tar en handduk och torkar av dom bara. Överblivet raklödder torkas alltså in på benen. Tänker att det är som en billig lotion. På med nylonstrumporna igen och i skorna. Taxin tutar utanför. På med lite läppstift. Shit vad det kliar på benen och helvete vad nylonstrumporna sitter dåligt. Varför tog jag inte långbyxor?
Det är nu som det är läge att vrida tillbaka klockan en timme.....

tisdag 2 november 2010

vad hände?

Jag är borta. Som "Borta med vinden" typ.
Rosenkindad. Som någon av flickorna i "Barnen i Bullerbyn".
Totalt utflippad. Som någon i "Nakna Pistolen".
Yr, vimmelkantig, knäsvag och kanske lite illamående. Som någon av Sylvester Stallones boxningsmotståndare i "Rambo".
Jag skulle vilja känna mig stark, kanske lite som "Pippi Långstrump".
Just nu känner jag mig som Miss Piggy i "Mupparna" fast jag skulle vilja vara som Julia Roberts i "Pretty Woman", ni vet när hon sitter och är så jävla snygg i baren och väntar på "Prince Charming".
Jag önskar att jag var "Törnrosa" som blev kysst av den stilige mannen. Fast visst har jag blivit det? På riktigt alltså? Eller?
Fast jag är bara såld. Riktigt jäkla såld. Inte på Tradera eller Blocket eller så. Utan bara såld. Hur fanken gick nu detta till? När tappade jag fokus? Var det när jag låtsades vara "Törnrosa"?
Helt ärligt......jag tappade nog fokus redan den fjärde oktober....
nu har jag bara tunnelseende.... ;-))

lite mer bus

Jag har lite annat bus för mig också...
När jag blir hembjuden till någon som jag aldrig tidigare varit hos, tar jag alltid med mig nån liten present, en blombukett, en chokladask eller liknande...det hör till tycker jag. Självklart brukar jag ta med mig nåt litet även om jag varit där innan. Sen försöker jag alltid höra av mig, helst nästa dag - om jag överlevt och inte har någon jäkla orkester innanför pannbenet - och tacka för senast.
Jag brukar också försöka busa lite på bjudningen. Inte så att jag gör nåt sångframträdande eller så. Jag försöker också hålla mig från att dra vitsar - om det nu inte är läge för det alltså. Nä, jag gör nåt mer i smyg, lite hemlighetsfullt sådär. Det är inte säkert att värdfolket märker något. Eller någon annan på festen... och det är absolut inget farligt!
Det "händer" att jag gör bus - även hos de jag redan känner. Så helt säker kan nog ingen vara.  
Jag har själv råkat ut för det. Vid en bjudning hemma hos mig. Fan vad jag skrattade...och tänkte "hämnden är ljuv" mohahaha....
Vad jag gör? Bjud hem mig nån gång  ;-)

Snälla, du som vet något om mitt bus - säg ingenting!

måndag 1 november 2010

erbjuda hjälp

Jag jobbar extra - på två andra ställen än mitt arbete. Jag får ingen lön på något av dom. Jag jobbar alltså ideellt. Två olika verksamheter - båda lika kul!
På den ena verksamheten brukade jag träffa en dam och hennes väninna. De stannade alltid till för att prata lite. Vid ett tillfälle i våras berättade den ena damen att hon snart skulle sätta igång med att klippa sin häck. Hon var inte riktigt förtjust över arbetet utan tyckte det var ganska jobbigt. Jag som älskar grovarbete erbjöd min hjälp. Damen trodde först inte på mig men jag var påstridig. Vi bestämde att vi skulle träffas så att jag kunde se vad jag hade erbjudit mig att hjälpa till med.
I veckan som kom åkte jag till hem till henne. Hon bodde på en hörntomt och hade häck runt hela tomten!
Så kul det skulle bli - och jag sa att det här fixar jag. Damen hade en elektrisk häcksax, så lite fusk var det allt. Varje gång jag var där bjöd hon alltid på kaffe. I dessa pauser hade vi såna härliga pratstunder. Vilka fantastiska minnen hon berättade om - ja jisses...det var och är en underbar dam på 77 år som levt ett otroligt liv. Jag är glad att jag fått möjlighet att lära känna henne lite.
Under kvällarna som jag var där och hjälpte henne, kom även grannen och frågade...så jag tog hans häck också - ja inte bokstavligen. Bådas häckar blev så jäkla fina, båda var mer än nöjda men kanske mest jag som hade haft ett superkul arbete.
Innebär detta att jag har tre extra-jobb? Fast det från min sida var ideellt, gav damen mig en (STOR) peng och jag fick även en (mindre) peng från grannen. Jag kanske måste ta upp det i deklarationen??
Jag funderar på att ringa damen en kväll...jag vill gärna träffa henne igen, om så bara för en pratstund.

rastlös !!!

Det är skönt att vara ledig...särskilt en måndag...
Jag vaknade med myror i kroppen...ja inte ordagrant...men jag vaknade och var totalt utflippad. Mer än vanligt. Med en oro i kroppen efter gårdagen. Usch ja. Viss lindring fick jag - när jag kollade min mail...och googlade det andra. Puh ! "It ain't over yet"...
Men som sagt...idag var det bara att ta itu med saker och ting igen.
Ja, vad gör jag när man har spring i benen, fjärilar i magen, myror i kroppen och en enorm lust att RÖJA och STÄDA ? Egentligen kan jag glömma allt som har med undanplock att göra, lägenheten är just nu mer eller mindre som ett "plockepinn". Tar man bort en sak, så hittar man helt plötsligt en annan. Flyttar man något, så rasar något annat. Nä, jag får nog behålla min snitslade bana som jag har nu. Jag säger bara en sak: Jag hatar hantverkare som aldrig blir klara och att jobbet med stambyte i huset aldrig verkar bli klart!!!!
En sak kunde jag göra iallafall - putsa mina fönster. Jippie! Jo faktiskt, väldigt kul! Jag vet, nu kommer det där igen med att jag är totalt utflippad - mer än vanligt....men det är jag nog...kanske?
På med Aerosmith på stereon, hög volym. Jag menar HÖG volym! Sätter igång med fönstren och då ringer det givetvis..."dolt nummer". Hmmm. Säkert nån telefonförsäljare, men jag svarar - innan jag har hunnit sänka volymen. Hör bara nåt svagt i andra ändan...typ jobbet. Vänta, jag måste skruva ner. Var är nu fjärrkontrollen, plockar upp första bästa - den gick till TV'n - vänta, vänta...där är den och så äntligen ner med ljudet. Det var en kollega från jobbet; har du fest eller? Jag tänkte höra om du kunde byta arbetspass på torsdag? Snabb koll i kalendern - ja visst kan jag det. Han var nöjd, ja nästan jag också... Sen var det bara att fortsätta med fönstren igen......Shit vad det blev bra!! Nån som vill ha hjälp?
Men jag är fortfarande rastlös.... kanske tar jag en joggingrunda i skogen i em...innan tvättstugan ikväll.

utbildning och ha koll

Jag tycker om att vara förberedd. Som till exempel när jag ska till något nytt ställe, så ser jag till att i god tid ta reda på vart jag ska, var det ligger och hur jag tar mig dit och så. Givetvis ser jag alltid (oftast) till att komma i tid också.

Jag tänker speciellt på en händelse för några år sen. Jag hade efter några turbulenta år i mitt liv, äntligen bestämt mig för att börja plugga igen. Jag ville bli familjerådgivare. Det var mitt mål. Därför valde jag att läsa till socionom, med socialpedagogisk inriktning på Malmö Högskola.
Jag hade självklart noggrannt kollat upp allt inför skolstarten. Allt var förberett. Tågtider, ingångar och salsnummer.... Jag hade koll.
Andra dagen skulle min klass samlas i ett eget klassrum. Här skulle vi göra nån liten presentations-övning för att lära känna varandra och vi blev placerade i små grupper. När vi väl hade börjat, knackade det på dörren och in kommer en tjej. "Ursäkta jag är sen" sa hon och gick in. Typiskt, tänkte jag, en "sån där" som inte har koll på nåt, inte visste att vi skulle vara här...
På tåget hem den dagen, såg jag den här tjejen igen. På samma tåg som jag. Det var ju intressant. Kanske pendlare som jag. Vi började prata med varandra och vi fann varandra i allt det här nya med skolan och resandet.
Vi tyckte båda två, efter ett par dagar med världens röra på högskolan, att det var jobbigt. Mer än jobbigt. Vad hade vi gett oss in på? Vi var nästan gråtfärdiga båda två, men sa att vi skulle ge skolan och utbildningen en chans, några dagar eller någon vecka till.
Den här tjejen blev min allra bästa vän och den bästa studiekamrat jag någonsin kunde önska mig!  Och jag lovar, verkligen lovar - hon hade definitvt koll...på allt! Shit vad hon var och fortfarande är duktig! Det var inte många föreläsningar vi missade eller hoppade över, jag tror faktiskt att vi gick på allt. Vi pratade om våra liv och familjer, våra tidigare jobb, vi pluggade, diskuterade olika synsätt och perspektiv, vände och vred på våra skolämnen, jagade kurslitteratur, käkade, fikade, pratade, pluggade ihop hemma hos varandra, fnissade och skrattade ihop. Ibland hände det att tårarna rann...mitt i en skratt-explosion. Tre och ett halvt år tillsammans...Examen i Johanneskyrkan sommaren 2009. Snacka om mäktigt!! ...Malin, jag saknar dig !!!!

Familjerådgivare? Ja, det skulle varit intressant...det vill jag nog fortfarande bli...nån gång...kanske.