Jag tycker om att vara förberedd. Som till exempel när jag ska till något nytt ställe, så ser jag till att i god tid ta reda på vart jag ska, var det ligger och hur jag tar mig dit och så. Givetvis ser jag alltid (oftast) till att komma i tid också.
Jag tänker speciellt på en händelse för några år sen. Jag hade efter några turbulenta år i mitt liv, äntligen bestämt mig för att börja plugga igen. Jag ville bli familjerådgivare. Det var mitt mål. Därför valde jag att läsa till socionom, med socialpedagogisk inriktning på Malmö Högskola.
Jag hade självklart noggrannt kollat upp allt inför skolstarten. Allt var förberett. Tågtider, ingångar och salsnummer.... Jag hade koll.
Andra dagen skulle min klass samlas i ett eget klassrum. Här skulle vi göra nån liten presentations-övning för att lära känna varandra och vi blev placerade i små grupper. När vi väl hade börjat, knackade det på dörren och in kommer en tjej. "Ursäkta jag är sen" sa hon och gick in. Typiskt, tänkte jag, en "sån där" som inte har koll på nåt, inte visste att vi skulle vara här...
På tåget hem den dagen, såg jag den här tjejen igen. På samma tåg som jag. Det var ju intressant. Kanske pendlare som jag. Vi började prata med varandra och vi fann varandra i allt det här nya med skolan och resandet.
Vi tyckte båda två, efter ett par dagar med världens röra på högskolan, att det var jobbigt. Mer än jobbigt. Vad hade vi gett oss in på? Vi var nästan gråtfärdiga båda två, men sa att vi skulle ge skolan och utbildningen en chans, några dagar eller någon vecka till.
Den här tjejen blev min allra bästa vän och den bästa studiekamrat jag någonsin kunde önska mig! Och jag lovar, verkligen lovar - hon hade definitvt koll...på allt! Shit vad hon var och fortfarande är duktig! Det var inte många föreläsningar vi missade eller hoppade över, jag tror faktiskt att vi gick på allt. Vi pratade om våra liv och familjer, våra tidigare jobb, vi pluggade, diskuterade olika synsätt och perspektiv, vände och vred på våra skolämnen, jagade kurslitteratur, käkade, fikade, pratade, pluggade ihop hemma hos varandra, fnissade och skrattade ihop. Ibland hände det att tårarna rann...mitt i en skratt-explosion. Tre och ett halvt år tillsammans...Examen i Johanneskyrkan sommaren 2009. Snacka om mäktigt!! ...Malin, jag saknar dig !!!!
Familjerådgivare? Ja, det skulle varit intressant...det vill jag nog fortfarande bli...nån gång...kanske.
3 kommentarer:
Fan, Anneli, jag sitter ju och får tårar i ögonvrån av dina fina ord och tankar om mig. Ja, vilken resa vi gjort tillsammans. Jag kommer ihåg denna dagen då jag kom försent som om det var igår. Jag var så uppstressad och nervös. Jag var ju den som ALDRIG kom försent och där står jag och knackar på dörren 15 min försent och när jag öppnar den möts jag av 25 stirrande främmande ögonpar, usch! Vår första tågresa som du beskriver tror jag var avgörande iallafall för mig och för min fortsatta framtid på Malmö Högskola. Vi peppade varandra att ta oss igenom den första förvirrade tiden och vi gjorde tillsammans och vi gjorde det med bravur. Jag hade inte fixat det utan dig min vän. Jag saknar dig också och våra djupa analyserande samtal men även vårt otroligt oseriösa pladder. Vi måste ses snart. 1000 kramar till dig från mig.
Aaaw, vad glad jag blir! Tack! Visst hade vi kul under utbildningen! Vad kul att du kommenterat...JA, vi måste ses snart. Vi hörs via mailen och ser om vi hittar någon dag.
Massvis av kramar
Fan vad fint skrivit! Vet att du sagt många gånger "Fan, Malin gav mig ett helt nytt perspektiv på detta!". Nyttigt. Bra. Vänskapligt. Roligt och lärorikt. Kärlek.
Skicka en kommentar