torsdag 11 november 2010

lokalsinne

Jag har lokalsinne. Ett utmärkt sådant. Jag har inga problem med att lokalisera mig på, eller till, nya platser i nya städer. Jag har bra koll på väderstreck och åt vilket håll jag ska gå eller köra för att komma fram nånstans. Jag kommer också ihåg namn på vägskyltar, speciella byggnader, speciella kännetecken och sånt. Jag har nog en inbyggd GPS. Men ibland händer det att jag faktiskt fuskar lite. Jag tittar gärna först på en karta för att ha lite koll...så att jag vet...på ett ungefär.
Man kan också använda sig av en GPS. Jag har en lånad sådan liten sak. Jag lånade den av min käre gode vän för ett tag sedan. Ni vet han som brukar låna ut sin cabbe till mig. Det är en jäkligt kul och smart liten sak - en GPS alltså. Väldigt nyttig. Man behöver inte tänka, köra sakta eller så....utan rösten i GPS'en talar om exakt vart man ska ta vägen och när man ska svänga till höger eller vänster, vilken avfart man ska ta och sånt. Men efter högst TVÅ minuter är jag så jäkla trött på den där entoniga rösten som hela tiden upprepar samma mantra, om och om igen, typ "andra avfarten till höger", "sväng vänster", "om femhundra meter sväng höger"...om och om igen ända tills man har gjort det man ska. Jag fattar! Redan vid första informationen!!! Så efter ett tag har man skruvat ner ljudet...och då kan det faktiskt hända att jag...missar avfarten. Min lånade GPS finns inte i bilen - utan hemma. I lägenheten.
Häromdagen var jag på en plats. En härlig plats!!! Det var på kvällen. Hur jag kom dit? Enkelt! Jag följde bilen framför, typ. Jag höll koll på vägskyltar, avfarter och annat. Tänk nu på att det var mörkt ute. Jag tyckte att vi svängde vänster, bytte fil - ja vägfil alltså, svängde höger, körde rakt fram - länge, och ja ni fattar säkert. Det var en "snitslad bana". Men jag hade full koll! Sånt är skönt. Jag måste erkänna...promenaden på slutet var sådär komplicerad - rakt fram, sväng vänster, fortsätt rakt fram och sen...framme. Inga problem egentligen. Jag gick och memorerade. För sen skulle jag tillbaka igen. Ha - piece of cake. Jag var inte orolig. Mitt "inbyggda" GPS-system fanns ju på plats.
När jag sen skulle hem hade jag inga problem alls. Jag gick till bilen, startade den och körde ut från parkeringsplatsen. Hur var det sen??? Var det höger eller vänster jag kom ifrån? Det var nog...höger. Efter några hundra meter...nä, det var nog fel. Eller? Jag provade en bit till. Nja, jag var osäker, körde lite sakta och tittade mig omkring. Det var fortfarande mörkt ute. Helt plötsligt såg jag en skylt som jag kände igen - yes here I come, tänkte jag segervisst. Svängde vänster - och kom in på absolut FEL väg. Stannade och gjorde en U-sväng. Ut igen på den första vägen.Sådär höll det på ett bra tag. Ja, ni anar inte hur JÄVLA fel jag körde. Jag skulle ha lyssnat ordentligt på instruktionen jag fick innan jag skulle hem. Fan vad jag kan vara kaxig ibland. "Behövs inte, jag fixar det, jag har GPS vet du".... När helt plötsligt IKEA-skylten dök upp var jag överlycklig!!! NU visste jag...resten av vägen hem.
Jag skulle gjort som Hans i sagan om "Hans och Greta". Lagt ut små stenar för att kunna hitta tillbaka. I mitt fall hade jag behövt stenbumlingar.
Jag har kollat på en karta i efterhand....det hade varit SÅÅÅ enkelt om jag bara lyssnat från början.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Den sista biten av ditt inlägg är jag väldigt familjär med... :/ Snurra mej ett halvt varv framför kiosken och jag hittar knappt hem...
Brukar förlita mej på kära vänner med inbyggd gps :)))
Kram Anita

AE sa...

Ha ha ha...men i lilla Ystad är det inga problem - här hittar jag nog med förbundna ögon. Det kommer du också att kunna göra - jag ska ge dig lite "starthjälp" när det blir väder till det. Kram