lördag 22 september 2012

existentiella funderingar

Det händer att jag funderar över livet. Mitt liv. Som jag har levt och som jag fortfarande lever.
Jag har varit med om saker som jag aldrig skulle vilja vara med om. Sånt som gör att jag har blivit både rädd, orolig och osäker. Dels för att jag inte hade någon tidigare erfarenhet som jag kunde relatera till och som hade kunnat hjälpa mig att ta mig ur situationen eller åtminstone göra mig lite lugnare. Rädd för hur det skulle komma att bli.

Det händer att jag tänker på min familj. Den som jag växte upp i. Den som har format mig till den jag är. När jag var liten flyttade vi ganska ofta. Vi flyttade från en landsdel till en annan för att "komma ifrån saker", vi flyttade inom samma stad för att bo mindre/billigare, en annan gång flyttade vi för att bo på landet. Den näst sista gången flyttade vi för att vi hittade ett hus som vi köpte.

Jag har två äldre systrar. Att vara minstingen har också format mig. Jag tror att det var de som lärde mig att läsa och räkna. De la iaf grunden till det. När jag sen började skolan så kunde jag alltså redan det mesta. Min fröken tyckte inte att det var bra. Detta var ju nåt som HON skulle lära mig.
Jag bytte skola ett par gånger. Men det var ju för att vi flyttade en hel del.

Jag har "bråkat" en del och jag har visat mig tuff. Jag visade mig tuff, orädd och stark redan i lågstadiet och fick ofta hjälpa flickorna i klassen när någon kille "bråkade" med dom. Detta var mitt sätt att visa att jag dög. Att jag var någon. Jag har inte känt att jag har haft någon direkt tjej-bästis under mina skolår. Jag har försökt att klara mig själv.

Jag har nog aldrig litat på någon fullt ut, mycket på grund av min uppväxt och de erfarenheter som livet gett mig. Många gånger har det hjälpt mig, men det har nog lika många gånger gjort precis tvärtom. Jag tror många gånger att jag kan själv och jag tycker inte om att be om hjälp. Det där med att be om hjälp - kanske för att kolla med någon vad som behövs och hur man gör - men att jag sen själv gör det.

Jag är rädd för att bli övergiven. Eller lämnad. Rädd för att inte passa in. Detta har med min uppväxt att göra. Det vet jag. Jag trodde och tror egentligen fortfarande att jag är en stark person. Men det är jag nog inte, inte stark så...
Ibland undrar jag om saker som jag varit och är med om, är någon slags test. Att "det finns någon" som vet att man är tillräckligt stark för att fixa, ta hand om, att orka med. Jag vet inte...

Jag har under årens lopp lärt mig att det mesta ordnar sig, att det kunde varit värre, att det kommer att bli bra men lite annorlunda...och jag gör så gott jag kan...varje dag.

1 kommentar:

Hörni sa...

Vi har nog alla vårt bagage i ryggsäcken, och det är bra att tänka igenom hur olika upplevelser format oss, så som du gör.

Sv: Det är ingen hemlighet, vi har köpt Elsa av Cannoli´s kennel.
Det finns valpar också om du vill ha en (se mitt senaste inlägg). ;D