Jag kommer ihåg hur det lät 1999, då när vi snart skulle gå in i 2000-talet.
Hur jäkla svårt det skulle bli att säga "nu är det tjugohundra" eller skulle man möjligtvis säga "nu är det tvåtusen". För att inte tala om hur många och enorma fyrverkeri som utlovades vid tolvslaget världen över.
1999 var jag nyskild och tänkte inte ett dugg på att vi skulle gå in i ett nytt århundrade. Den där nyårsaftonen mellan -99 och -00 var jag ensam. Jag hade haft någon (påhittad) ursäkt för att tacka nej till en bjudning, för jag minns att just den här 'magiska aftonen' var det tydligen extra viktigt att man skulle vara många och umgås, men det ville inte jag. Jag ville vara själv. Den där kvällen tänkte jag mest på att mina pojkar och jag skulle få ett fortsatt bra (eller bättre) liv och att allt runt omkring skulle lugna ner sig. Jag grät en skvätt när jag tänkte tillbaka på livet som passerat. Så fort allting gått och jag tänkte på hur tokigt, roligt, vansinnigt, tragiskt och fantastiskt det var att leva.
Nyårsafton 1999 är många år sen. Jag har fortfarande samma tankar. Om livet, mina grabbar och mig själv. Jag blir ganska sentimental när jag har sådana tankar. Så det händer att jag fortfarande gråter en skvätt när jag tänker på livet. Både bakåt och framåt i tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar