året som gått fort...

Tänk att ännu ett år går mot sitt slut och självklart har det gått undan som bara den.

I början av det här året trodde jag inte att jag någonsin skulle kunna röra mig normalt igen. Jag trodde inte ens att jag skulle kunna använda mina händer mer...

Då, för ett år sen, hade jag fortfarande problem av mina diskbråck men jag kämpade varje dag.  Väl hemma igen efter tio dagars sjukhusvistelse och (hyfsat) rejält smärtstillad, var jag nöjd om jag lyckades ta mig ur sängen. Varje dag var en prövning.
Jag kämpade varje dag med att röra mig (med mycket promenader och massor av sjukgymnastik) och kanske mest av allt med att träna upp min finmotorik. Högra handen var värst, jag hade ingen kraft och det inte gick att räta ut fingrarna. Det var som om handen inte tillhörde mig längre, att jag inte ens kunde styra den med ren viljekraft...

Även när jag la handen på ett plant underlag kunde man se....att den inte såg ut som den skulle. Jag kunde inte räta ut fingrarna och jag kunde inte plocka upp nånting för jag hade ingen kraft. Jag grät mycket och jag svor en hel del. Både över situationen och sjukvården. Varför i helvete kunde de inte göra något? 

 

Efter några veckors evigt kämpande försvann problemen och jag kan nog kan tacka den där (jävla) arbetsterapeuten på sjukhuset som kom med den där vita leran en dag i mitten på december, när jag var så nere och när handen och fingrarna var som sämst och jag då önskade att hon kunde fara till något varmt ställe och ta leran med sig. (Hon åkte aldrig iväg och leran fick jag behålla och ta med mig hem).

 

Tänk att jag var sååå jäkla kass...men att det vände och blev bra. Tiden läker alla sår säger man ju...