söndag 7 oktober 2012

Älskade Ingrid

För nästan tio år sen bröt jag ihop fullständigt. 
För att inte lämna ut det mest privata, men det var mycket som hände på kort tid.  
Jag gjorde allt för att hålla tankar, känslor, rädslor och oro borta från verkligheten. Jag visste inte hur jag skulle hantera situationen, eller hur mycket jag fick eller kunde engagera mig. Jag var ensam och jag var rädd. Jag grät, jag oroade mig för vad nästa telefonsamtal kunde innebära...
 
För att klara av det dagliga, så fokuserade jag på jobbet. Jag jobbade som en galning, tog inte paus när jag borde. Ingen skulle åtminstone kunna säga att jag var dålig på mitt jobb, när jag misslyckats så totalt privat. Ingen skulle kunna se på mig att jag inombords mådde skit. Ingen skulle kunna tro att jag då egentligen varje dag bara ville stanna hemma i sängen och krypa ner under täcket och önska att allt skulle ordna sig.
 
Jag fick eksem på benen som jag kliade på tills de blödde. Jag var arg. Ledsen. Orolig. Rastlös.Jag var definitivt inte som jag brukade vara. En av mina dåvarande vänner sa till mig: "Du är fan inte klok - du borde söka dig till psyk"....
Jag gjorde det - men fick ingen hjälp. "Dina problem är inte tillräckliga", sa läkaren.
När jag berättade detta för min vän fick jag nästa råd: "Ring Ingrid, hon är sjuksyrra med special-kompetens, hon har eget företag och hon kan säkert hjälpa dig".
Jag tog mod till mig och ringde Ingrid.
Jag var rädd att jag inte heller nu skulle få någon hjälp, jag grät mig igenom telefonsamtalet och jag förstår inte hur hon kunde få nåt sammanhang i min berättelse, men hon sa att vi borde träffas.
För att göra en lång historia kort, Ingrid kom nästa dag. Vi samtalade nästan två timmar, jag grät och babblade på om allt och ingenting. Vi (hon) bestämde att jag måste träffa en läkare för mina eksem. Hon följde med mig på läkarbesöket, jag fick visa upp mina eksem och berätta lite om hur jag fått dem och då säger Ingrid till läkaren; "Jag vill att du sjukskriver Anneli, på heltid fr.o.m idag. Hon behöver samla ihop sig, sova ut och ta det lugnt för att kunna klara av sin situation". Jag tvärvägrade, sa att det skulle bli svårt att ordna vikarie för mig på jobbet, att det skulle inte behövas nån sjukskrivning, jag grät och bar mig åt och blev till slut "övertalad" av henne att säga ja.
Jag blev sjukskriven på heltid. I tio månader. Hon och jag fortsatte att träffas för att samtala, en eller två gånger i veckan, under den här tiden. Jag växte som människa, jag lärde mig enormt mycket både om mig själv och hur jag skulle hantera min situation....
Min älskade Ingrid, min bästa psykolog, kurator, extra-mamma och allt-i-allo!!!
Jag hade INTE klarat mig utan dig!!!

4 kommentarer:

Hildas hem - Sofia sa...

Vilken tur att du hittade Ingrid. Vissa möten blir verkligen avgörande i livet. Skönt att höra att det blev bättre.

Jag önskar dig en fortsatt fin dag!
Kram Sofia

Min plats i solen sa...

Åh vännen, jag blir tårögd bara av att läsa dina ord. Din hopplöshet och mörkret du befann dig i går rakt in i hjärtat. Vilken fantastisk tur att du fann Ingrid och att hon kunde hjälpa dig med att finna redskapen att ta dig ur mörkret. Det finns människor som gör skillnad i ens liv.

Stor kram till dig du fina

Hörni sa...

Vilka underbara människor det finns ändå och vilken tur att du hittade Ingrid precis när du behövde henne som bäst.

Sv: Aj då, jag har faktiskt oroat mig lite för diskbråck. Kotan och disken ovanför operationsstället är känslig, det är därför man ska vara försiktig.

Anonym sa...

Älskade Anneli! Vilken vacker, känslofylld och personlig text. Som jag saknar dig och din inställning till livet. <3 /Jennie