Jag riskerar att bli kallad "pissbitter surkärring", men jag bara måste...
Hela den där grejen med livet är helt enkelt jävligt irriterande. Det går på nåt sätt aldrig ihop.
Så här är det: Det du vill ha, kan du inte få. Och när du väl kan skaffa det, då vill du inte ha det längre. Låter det hopplöst?
Jag tänker så här; när man var liten kunde man göra vad som helst för att slippa gå och lägga sig och att i princip få äta lördagsgodis varje kväll. Visst var det så? Idag är det precis tvärtom, men vad händer då? Jo, man skyndar på med hushållsarbetet, så att man kan landa i soffan för att se nån film eller serie...och sen slocknar efter fem minuter för man är astrött efter en heldag på jobbet. Och skulle man hinna stoppa i sig nån liten pralin innan man somnar - vips har man gått upp två kilo. Och när man sen blir äldre och pensionär, och man med gott samvete kan sova på dagarna, då är man helt plötsligt klarvaken kvart över fem på morgonen. Ja det är inte lätt.
Och så är det detta med relationer...Precis när jag som kvinna blivit kaxig och tuff nog att våga flirta och ta för mig..då är man uppe i en ålder som gör att man anses som desperat och patetisk. Så det gäller helt enkelt att lura hela skiten och ligga jävligt lågt med vad man vill. Både inför andra men framförallt för sig själv. Det är inte lätt. Man får ta till olika knep... som att vänta minst ett dygn innan man rätt så likgiltigt lyssnar av sin telefonsvarare eller kolla sina sms på mobilen, för att se om "Prince Charming" hört av sig... Att aldrig, aldrig, aldrig, ringa upp för att man längtar ihjäl sig efter mannen. För då är det kört. Då har man ansträngt sig och visat att man hemskt gärna vill något. Och då går det åt skogen. Direkt. Håll med om att hela skiten är jävligt irriterande...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar